tisdag 19 juni 2012

Wherever I Lay My Hat ...

Med åren lär man sig mer om sig själv. Jag vet nu att jag tillhör hemmatypen. Så var det alls inte förut, då ville jag alltid resa någonstans. Men nu har jag alls inte den lusten att resa och vara hemifrån en längre tid. Med en ny familj kom också ett nytt sommarställe att vara på. Vi reser fram och tillbaka mellan de olika sommarhusen. Och visst är jag lyckligt lottad som har dessa hus att komma till. Men alla vet ju att planering av mat och packning av väskor inte alltid sköter sig själv. Huset i stan blir en mellanstation, där vi hämtar post och vattnar blommor innan vi beger oss till nästa ställe. De blommor jag inköpt under vår och försommar har antingen dött torkdöden eller haft sin blomnings peak när vi varit hemifrån. Tid att njuta av det man planerat för under våren kommer helt av sig. När jag såg den här tavlan blev det därför helt klart för mig att vilken typ jag tillhör - hemmatypen.
Tavlan kommer från Caro-lines

7 kommentarer:

  1. Känner igen det där. Det kan vara ett evigt packande sommaren lång. Sommarlivet kräver sin logistiker. Brukar vara rätt mätt på det mot slutet av sommaren. Då skulle den planschen sitta som en smäck. Då när man får parkera sig hemma i lägenheten igen. Brukar vara en rätt skön känsla fast det innebär att ljuva sommaren håller på att ta slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det så. Det är då man börjar längta efter att en tjock katalog skall dyka upp med en massa fina nyheter. Du kan säkert lista ut vilken katalog jag menar. Lite så delar jag in årets högtider..

      Radera
  2. Lotta i Oslo19 juni 2012 21:13

    Packa är hemskt. Packa upp är hemskt. Men man ångrar ju sig inte, som oftast. Ska man resa någonstans är det bäst med hotell (och hotellfrukost). Jag, som inte är så matintresserad (men älskar att äta Carinas mat!), tycker det är mest jobbigt att gå i nya affärer och gissa sig till vad som är mjölk och smör, typ. Och snart ska jag till Finland och bo i lägenhet... hjälp!

    SvaraRadera