Ett år

Idag för ett år sedan, blev jag väckt av ett av de värsta samtalen man kan uppleva. Hur förberedd man än är, går det ändå inte att ta in att ens älskade mamma just gått bort. En märklig känsla jag då hade var att jag såg på mig själv utifrån, som i en film som spelades upp. Overkligt, fast ändå inte efter flera dagars vakande.

Jag minns vad jag hade på mig. Frukosten som jag försökte få i mig. Hur dimmigt det var den söndagen. Att jag ville jag själv sitta kvar en stund på rummet. Bara få vara ensam en sista gång med min mamma och samla tankarna. Sen efter en stund , slog det mig att jag var tvungen att ringa till min chef och förklara att jag inte kommer på måndag. Hur absurt kändes inte det? Nu var det jag som skulle vara vuxen och ringa och berätta att min mamma gått bort. Min mamma som alltid annars hjälpt mig med allt som varit svårt .

Veckorna som följde innan begravningen gick ganska bra. Jag har ju världens finaste vänner, som fanns där och stöttade mig. Mina stora söner fanns där också som tröst .Vi delar minnen, samtidigt som de har sina egna minnen av sin mormor. Sen hade jag förstås lille Valdemar, som här och nu behöver sin mamma. Ett litet barn, som på något sätt med sin närvaro får vardagen att fungera. 

Till begravningen valde jag den här låten som min allra längsta vän ( inte antal cm, utan år!!) framförde på ett vackert, unikt och värdigt sätt. Lotta, min barndomsvän som faktiskt också fått en del av min mamma under många år.
Vårt sista minne tillsammans, var när vi gick på gamla Minerva och åt fondue. Sen bar av till Cirkus, för en konsert med Björn Skifs. Ett av många minnen som jag kommer att bära med mig. Den här dagen är kanske speciell just idag, men med tiden kommer den att suddas ut. Livet tuffar på helt enkelt. Fler uppförsbackar är klart att vänta och däremellan lika många nerför.


The show must go on !